Så sitter jag här igen, 27 dagar ifrån Stockholm Marathon och undrar vart tiden flugit iväg! Tredje gången gillt heter det, och tanken var att detta år börja träningen i tid. Jag skulle följa ett halvproffessionellt träningsprogram med långa joggingrundor, intervallträningar samt styrketräning i rätta proportioner. Riktigt så gick det inte, istället har träningen gått på känsla: ibland lite hårdare, ibland lite lättare, ibland spinning, ibland jogging, ibland något annat. Men kanske det inte gör nåt? Jag menar, jag har ju tränat 3-5 gånger per vecka och just nu är fiilisen rätt så bra.
Dom två senaste åren har känslan direkt efter målgång i Stockholm varit obeskrivlig. Även den tuffaste (vilket jag inte påstår att jag är) har fått kämpa emot tårarna då man lyckats förflytta sej dom magiska 42km med sina egna fötter. Men sedan 10 minuter senare har det börjat gräma: jag kunde ha sprungit lite fortare... Varför tryckte jag inte på lite till då kondisen skulle ha tillåtit? Det är alltså inte kondisen som svikit, utan viljan.
För att undvika samma fenomen detta år, tror jag att den effektivaste träningen (dvs träningen som har mest inverkan på slutresultatet) såhär nära dagen D görs på den mentala sidan. Visst hinner jag ännu springa några långa rundor och träna intervall, men till vilken nytta ifall jag inte klarar av att ta ut även det sista ur kroppen. Därför är det viktigaste tillägget på mitt (känslobaserade) träningsprogram för de resterande veckorna att mentalt sätta mej in i marathon-situationen, se mej själv springa fort och framförallt vilja ge mitt allt. Förbereda mej för klivet ut ur min egen bekvämlighetszon till ett område där det gör lite ont men där fiilisen är i topp även 10 minuter efter målgång!
-Peggie
Tilaa:
Lähetä kommentteja (Atom)
Jag tycker också att det är viktigt att komma ihåg den mentala sidan i marathon träningen. Med positiva föreställningar kan man kämpa mot trötthet och andra svårigheter under loppet. Lycka till, Peggie!
VastaaPoista-Marjukka